med en katt.
Men jag tror att orden egentligen var lika mycket till mig själv.
Jag hade också förlorat människor.
Inte på samma sätt.
Men jag visste hur det var att försöka bygga ett nytt liv samtidigt som en del av en fortfarande stod och tittade mot en gammal dörr.
De första veckorna höll Romeo avstånd.
Han åt.
Han använde kattlådan.
Han sov.
Han accepterade att jag klappade honom.
Men han sökte nästan aldrig upp mig.
Sedan kom den första lilla förändringen.
Jag satt i soffan en kväll och tittade på en gammal film.
Plötsligt kände jag något mot foten.
Romeo.
Han hade lagt sig ovanpå min toffel.
Jag vågade knappt röra mig.
“Jaha”, viskade jag. “Är det här vårt nästa steg?”Han öppnade ett öga.
Jag satt kvar tills benet somnade.
Nästa kväll låg han bredvid min fot.
En vecka senare bredvid mitt ben.
Och en söndagsmorgon vaknade jag med
Comments