Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.

Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.
Jag vet, sagt så här, låter det dramatiskt.
Men jag var där.
Stående nära den sista raden av burar, med min väska fortfarande på axeln, såg jag något förändras i hans blick.
Han slutade stirra på dörren.
Jag hade bara gått in för att lämna en förpackning kattmat som fortfarande var oöppnad och några gamla handdukar. Det var allt.
Jag hade sagt till mig själv att jag var för upptagen för att adoptera ett djur.
För trött för att ta hand om ett annat levande väsen.
Jag var femtioett år gammal, jag bodde ensam, jag arbetade för mycket, och jag hade vant mig vid att kalla mitt liv för “lugnt”, när jag i verkligheten menade tyst.
Katten befann sig i buren längst ner, i rummets bakre del.
Det var inte en av de där kattungarna som stod längst fram, de med klara ögon, små tassar och skyltar som sa “UNDERBAR” eller “IDEAL FÖR BARN”.
Han var gammal.
Mager.
Med en grå nos som nästan fick honom att se ut som en människa.
Ett öra som var lätt framåtböjt.
Den sträva pälsen.
Den stela ryggen när han rörde sig.
På lappen stod det att han hette Roméo.
Nedanför, med tjock svart tuschpenna, stod ordet “äldre” skrivet.
En volontär kom fram och sa mjukt:
“Han har varit här i tre veckor.”
Jag frågade henne vad som hade hänt.
Hon sänkte rösten, som man gör när man pratar om något som gör ont.
« Hans fru har placerats på ett äldreboende. » Hennes familj sa att de behövde några dagar för att ordna upp saker. De lovade att komma tillbaka och hämta honom. » Hon tittade mot ingången, sedan tillbaka mot mig.
« De har aldrig kommit tillbaka. »
Jag tittade