Utanför vajade en grannes flagga mjukt i bergsvinden.
Någonstans längre ner på gatan surrade en gräsklippare.
Allt lät vanligt.
Allt såg vanligt ut.
Men inne i mitt hus hade något förändrats.
Harry låg utsträckt i min läderfåtölj.
Inte vilken stol som helst.
Martha hade köpt den där fåtöljen åt mig innan cancern tog henne.
Det var den sista födelsedagspresenten hon någonsin gav mig.
I åratal hade jag suttit där på kvällarna med en kopp kaffe, lyssnat på husets lugn omkring mig och ibland låtsats att jag fortfarande kunde höra Martha röra sig i köket.
Nu hade min svärson strumpfötterna upprättade på den som om han ägde stället.
En halvtom ölflaska hängde löst från hans hand.
Basketmatchen var tillräckligt högljudd för att skaka genom rummet.
Fjärrkontrollen vilade på hans mage.
Han tittade inte ens upp när jag kom in.
”Gubbe”, sa han, med blicken fortfarande fäst vid tv:n, ”ta en öl till åt mig från kylskåpet medan du är uppe.”
Jag ställde långsamt ner matkassarna.
Mjölkkartongerna och brödet dunsade mot golvet.
Plasthandtagen hade lämnat röda märken över mina handflator.
“Ursäkta mig?”
“Du hörde mig.”
Harry tittade fortfarande inte på mig.
“Corona. Inte den där billiga grejen man dricker.”
Något kallt lade sig i mitt bröst.
Jag hade köpt de där Coronorna till honom.
Jag hade använt en del av min socialförsäkringscheck till att köpa öl som jag aldrig skulle dricka, eftersom Tiffany en gång i förbigående hade nämnt att Harry gillade att äta något ordentligt efter jobbet.
Då hade jag intalat mig själv att det var en liten vänlighet.
En sak till jag kunde göra för att hålla lugnet i huset.
”Harry”, sa jag med stadig röst, ”jag kom just in. Jag måste ställa undan matvarorna.”
Det var då han äntligen tittade på mig.
Hans ansikte bar det där bekanta uttrycket –
Comments