Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.

på Romeo.
Han jamade inte.
Och det var just det som var det värsta.
Rummet var fyllt med ljud.
Katter som klöste på burdörrarna.
Kattungar som hängde i galler.
En ung röd kattunge som kastade sig mot sin bur, som om han ville bli sedd till varje pris.
Inte Romeo.
Han satt kvar.
Han hade blicken av någon som redan ställt samma fråga för många gånger och som inte längre vill höra svaret.
Jag satte mig på huk framför honom.
Han lyfte huvudet och tittade på mig.
Inte riktigt med hopp.
Snarare med en mjuk utmattning som gjorde mer ont än något annat jamande.
“Någon har frågat efter honom?” frågade jag.
Den frivilliga fick ett sorgset leende.
« Folk letar efter unga katter. Friska. Lätta att leva med. En gammal katt, som behöver tid, hamnar alltid i skymundan. »
Jag måste berätta något jobbigt för er.
Under en sekund höll jag på