Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.

att skaka på huvudet.
För i grund och botten har det mening i den värld vi lever i.
Alla vill ha det som är nytt, enkelt, glänsande.
Något som inte påminner om hur snabbt tiden går.
Vi gör det med möbler, telefoner, arbete.
Och ibland även med människor, om vi ska vara ärliga.
Sedan sänktes ljusen i tillflyktsorten för kvällen.
Romeo vände huvudet mot ytterdörren.
Inte plötsligt.
Inte med entusiasm.
Bara av vana.
Som om en liten del av honom fortfarande trodde att vissa steg kunde betyda “hemmet”.
Men ingen kom in.
Jag kände en sådan intensiv hjärtklappning att jag nästan blev arg.
Inte mot familjen. Inte mot tillflykten.
Mot denna enkla orättvisa i livet.
Ett djur kan älska en person i flera år, förlora allt på några dagar, och sedan bli avvisat för att det inte längre är tillräckligt ungt för att väcka ömhet.
“Kan jag ta honom i