Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.

mina armar?” frågade jag.
Den frivilliga öppnade buren.
Romeo gjorde inget motstånd när jag gled mina händer under hans kropp.
Han var lättare än jag trott.
Jag förväntade mig styvhet, rädsla, kanske ett klösmärke.
Istället, så fort jag lyfte upp honom, slappnade han av.
Inte på ett oroande sätt.
Snarare som någon som hade stått ensam för länge och som, så snart någon äntligen säger “jag stöttar dig”, tror på det tillräckligt för att kunna vila.
Han tryckte sin nos mot min tröja.
Och för mig avgjordes allt där.
Jag gick inte hem för att tänka på det.
Jag har inte ringt en vän.
Jag gjorde ingen lista över för- och nackdelar.
Jag stannade där, den gamla katten lutad mot mitt bröst, medan volontären gick för att hämta adoptionsformulären.
På vägen tillbaka förblev Romeo tyst i sin transportbur, vid min sida.
Jag pratade ändå.
Jag sa till honom att min