något varmt och tungt mot sidan.
Romeo låg på sängen.
Inte vid fotänden.
Precis bredvid mig.
Jag log.
“Du vet att det finns gott om plats, va?”
Han började spinna.
Det var första gången jag hörde det.
Jag grät.
Över en spinnande katt.
Vid femtioett års ålder.
Om någon hade berättat det för mig ett halvår tidigare hade jag skrattat.
Men något hade hänt med lägenheten.
Eller kanske med mig.
Jag började komma hem tidigare.
Jag slutade frivilligt ta på mig alla extra arbetspass.
När någon frågade:
“Kan du stanna en timme till?”
började jag ibland svara:
“Nej, jag måste hem.”
“Har du planer?”
“Ja.”
Planen vägde knappt fyra kilo och sov ungefär sexton timmar om dagen.
Men det räknades.
Sedan, ungefär två månader efter adoptionen, ringde Maria från härbärget.
“Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här.”
Mitt hjärta sjönk.
“Är något fel?”
“Nej. Men vi blev
Comments