våning reste han sig.
Om en nyckel skrapade mot grannens dörr gick han fram till min.
Det gjorde ont att se.
Någonstans i hans gamla lilla huvud verkade fortfarande samma tanke leva:
Kanske är det hon.
Jag ringde härbärget.
“Är det normalt?”
Volontären, som hette Maria, blev tyst.
“Ja.”
“Han väntar hela tiden.”
“Jag vet.”
“På sin förra ägare?”
“Förmodligen.”
Jag satte mig vid köksbordet.
“Kommer han sluta?”
Maria svarade försiktigt.
“Förhoppningsvis behöver han inte sluta minnas henne.”
Jag blev tyst.
“Han behöver bara förstå att han inte behöver vänta ensam längre.”
Den meningen stannade kvar hos mig.
Så jag försökte inte få Romeo att glömma.
Jag flyttade inte bort honom från dörren.
Jag lockade honom inte därifrån med mat.
När han satt där satte jag mig ibland bredvid honom.
“Du får sakna henne”, brukade jag säga.
“Jag tänker inte konkurrera med henne.”
Det låter kanske löjligt att prata så
Comments