Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.

På dörren.

“Romeo?”

Ena örat rörde sig lite.

Jag satte mig på golvet bredvid honom.

“Väntar du fortfarande?”

Han svarade naturligtvis inte.

Jag lade handen på golvet mellan oss.

Efter några sekunder tittade han på den.

Sedan tillbaka på dörren.

Jag förstod plötsligt något som jag inte hade tänkt på när jag skrev under adoptionspapperen.

Jag hade tagit hem honom.

Men Romeo visste ännu inte att han var hemma.

För honom var jag bara ännu en människa.

Ännu ett rum.

Ännu en plats där han kanske skulle lämnas.

Jag satt där nästan en halvtimme.

Till slut reste sig Romeo.

Han gick inte till mig.

Han gick till mattan bredvid soffan, snurrade två gånger och lade sig.

Det kändes ändå som en seger.

Nästa morgon hittade jag honom framför dörren igen.

Och nästa kväll.

Och nästa.

Varje gång någon gick förbi i trapphuset lyfte han huvudet.

Om hissen stannade på min