det jag varit rädd för.
Jag tog fram transportburen.
Romeo satt fortfarande i Ingrids knä.
Mitt hjärta gjorde ont.
“Vi kommer tillbaka”, sa jag.
Jag visste inte om han förstod.
Ingrid kysste honom på huvudet.
Sedan sa hon något jag aldrig kommer glömma.
“Gå nu, Romeo.”
Hon pekade på mig.
“Du har någon som väntar på dig.”
Romeo tittade på henne.
Sedan på mig.
Och steg ner.
Han gick fram till mina fötter.
Jag böjde mig och lyfte honom.
Ingrid log genom tårarna.
“Han vet.”
“Vad?”
“Att du är hans person nu.”
Jag skakade på huvudet.
“Jag tror att han har plats för två.”
Hon log ännu större.
“Det har han.”
Efter det besökte vi Ingrid regelbundet.
Inte varje vecka.
Men så ofta det fungerade.
Jag skickade också fotografier.
Romeo i fönstret.
Romeo i soffan.
Romeo sovande ovanpå min rena tvätt.
Romeo med huvudet nästan nere i min kaffekopp.
Och
Comments