Romeo spann så högt att jag hörde det från andra sidan rummet.
Jag satte mig.
Efter en stund tittade Ingrid på mig.
“Är det du som har honom?”
“Ja.”
Hon strök Romeo över ryggen.
“Är han snäll?”
Jag skrattade.
“Väldigt.”
“Äter han?”
“Som om varje måltid kan vara den sista.”
Hon log.
“Det har han alltid gjort.”
Sedan förändrades hennes ansikte.
“Min son sa att han inte kunde bo här.”
“Jag förstår.”
“Jag trodde att de skulle hitta någon i familjen.”
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag tänkte inte sitta där och göra hennes sista år tyngre genom att berätta exakt hur Romeo hade hamnat på härbärget.
Det viktiga var att han var trygg nu.
Ingrid höll honom länge.
Sedan tittade hon på mig.
“Får han sova i din säng?”
“Han bestämde det själv.”
Hon skrattade.
“Ja. Det låter som Romeo.”
När det var dags att gå hände
Comments