Klockan 18:30 skulle ljusen i härbärget släckas, och den gamla katten förstod äntligen att ingen skulle komma.

här gången tittade han inte mot dörren.

Han låg med huvudet i mitt knä.

Jag strök honom över det böjda örat.

“Du vet”, sa jag, “jag trodde att du var den ensamma av oss.”

Han öppnade ena ögat.

“Visar sig att vi båda behövde lite hjälp.”

Han började spinna.

Och jag tänkte tillbaka på klockan 18:30 den där kvällen.

På hur ljusen hade sänkts.

På hur Romeo hade tittat mot härbärgets dörr en sista gång och till slut verkat förstå att människorna han väntade på inte skulle komma.

Jag hade trott att det var historiens sorgligaste ögonblick.

Nu såg jag det annorlunda.

För ibland är en stängd dörr inte slutet på berättelsen.

Ibland behöver man bara vända sig om.

Romeo hade tittat mot fel dörr.

Och kanske hade jag gjort samma sak i flera år.

Han väntade på sitt gamla liv.

Jag väntade på att ensamheten på något sätt skulle