Jag tyckte att det värsta med middagen var att höra min svärfar kritisera varenda rätt jag hade lagat hela dagen. Sedan gick jag ut, hörde honom prata med min man och insåg att kvällen inte hade utspelat sig av en slump.
Annons
Min svärfar, George, hade något att säga om varje måltid jag lagade.
Kycklingen var för torr.
Potatisen behövde mer salt.
Soppan var för tjock.
Och på något sätt slutade varje klagomål på samma sätt.
“Min fru gjorde det aldrig så här.”
Hans fru, Susan, hade gått bort tre år tidigare.
Till en början försökte jag att inte ta jämförelserna personligt. George hade varit ensam sedan hon dog, och min man, Kevin, påminde mig om det hela tiden.
”Han menar ingenting med det, Kristen”, brukade Kevin säga efter att George kritiserat en annan middag. ”Maten påminner honom om mamma.”
Jag förstod att sorg kunde göra människor konstiga.
Jag förstod att George hade ätit Susans matlagning i mer än 30 år.
Vad jag inte förstod var varför det krävdes att man förolämpade mig för att sörja henne.
Ändå brukar jag låta det vara.
Annons
Så en kväll tog George två tuggor av den stekta kycklingen jag hade lagat och lade ner gaffeln.
”Sex personer kommer över på lördag”, sa han. ”Jag sa ju att du skulle laga mat.”
Jag stirrade på honom.
“Vad gjorde du?”
“De är gamla vänner. Inget märkvärdigt.”
“Du klagar på allt jag lagar, men du erbjöd mig att laga mat till sex av dina vänner?”
George ryckte på axlarna.
“Kanske är det här din chans att äntligen få det rätt.”
Jag tittade på Kevin och väntade på att han skulle säga något.
Det gjorde han inte.
Det gjorde nästan lika ont som Georges kommentar.
Några minuter senare bar jag in disken i köket hårdare än nödvändigt.
Comments