de journaler vi fick sa oss nästan ingenting.”
“Varför berättade du inte det för mig?”
“Din pappa och jag var rädda att förlora dig. Det var fel av oss att hålla det hemligt.”
Jag satt bredvid henne.
“Du är fortfarande min mamma. Ingenting kommer någonsin att ändra på det.”
Hon kramade min hand.
“Lova mig något då.”
“Något.”
“Slösa inte en dag till med familjen du hittat.”
En vecka senare bekräftade ett DNA-test det våra hjärtan redan visste.Richard och Margaret var mina morföräldrar.
Utredarna upptäckte också den sista saknade pusselbiten: min biologiska mor, Catherine, hade dött efter att ha blivit förflyttad till ett sjukhus under ett felaktigt registrerat namn. Det misstaget hade bidragit till att hålla våra familjer åtskilda i årtionden.
Richard fick äntligen veta var hans dotter hade blivit begravd.
Vi besökte hennes grav tillsammans.
Han placerade vita rosor bredvid gravstenen.
”Jag kunde inte ta hem Catherine”, viskade han.
Comments