slog sina darrande armar om mig.
“Min älskling. Min älskade älskling. Du är äntligen hemma.”
I flera minuter kunde ingen av oss tala.
Sedan kom jag ihåg något.
”Skorna”, viskade jag. ”Varför sa du åt mig att ta av dem?”
Richard torkade sig om ögonen.
”För att Margaret minns en liten detalj från sista kvällen hon såg dig.”
Han sträckte sig under sängen och tog ut en liten trälåda.
Inuti låg ett par små röda skor.
“Din mamma köpte matchande skor till er båda. Innan du gick tog du av dig dina och sprang barfota genom det här rummet med den där kaninen i famnen.”
Margareta log genom tårarna.
“Du sa ju att vuxna damer har röda skor, men att små flickor springer snabbare utan dem.”
En snyftning undslapp min hals.
Jag kom ihåg att jag sa de orden.
Richard satt bredvid oss.
”När våra utredare äntligen hittade dig fick
Comments